S taden Pompeji var en gång ett tillhåll med bad och kulturliv för rika romare. Platsen är belägen nära floden Sarnos utlopp i Neapelbukten. Pompeji grundlades på 500- talet f.Kr och stod länge under samnitiskt välde för att först i och med Sulla övergå i en romersk militärkoloni. Ett doriskt tempel på stadsklippans sydspets uppfördes redan i och med stadens grundläggande, och utgjorde därmed den antika stadens äldsta byggnad. Ett flertal andra byggnader kom till c:a 300 år senare.

S taden berikades med ett antal offentliga bad, de s.k stabianska baden. Mosaik och målningar prydde den hellenistiska arkitekturen. Sedemera tillkom Forumbaden vid torget, samt basarbyggen och butikslängor.

P ompeji är mest känd för dess öde i samband med Vesuvius utbrott 79 e.Kr, bara 16 år efter en svår jordbävning. I och med utbrottet avslutades epoken Pompeji. Katastrofutvecklingen tog sin början strax efter middagstid den 24 Augusti, då efter ett inledande jordskalv, ett moln av aska och ånga rusade i höjden från det öppnade Vesuvius mitt, varpå strax grus och sten började hagla över omgivningen. En del flydde redan i och med jordskalvet, medan andra valde att stanna. Några sprang för att gräva ned sina värdesaker. Andra fyllde kärror med sina tillhörigheter, bara för att på vägen ut från staden fastna bland andra vagnar i de trånga gränderna.Stenregnet tilltog successivt i styrka och omfattning, vilket fick många att ta skydd inomhus. Allt stoft som fyllde himmel och atmosfär förmörkade snabbt staden och dag vändes till natt. För de flesta som ännu inte valt att fly återstod nu föga annat än att invänta nästa, avgörande vändning i förloppet.

D en kom då Vesuvius krater genom utbrottets häftighet vidgades så att inte längre gasen och askan kastades upp i en hög stråle av det underliggande trygget. Istället vällde alltihop med hög hastighet ned utefter Vesuvius sidor såsom en dödsbringande front. Gasmolnets temperatur var uppemot 800 grader C. Varje brännbar byggnad i dess väg antändes och allt liv kvävdes.

E fter 28 timmar från de inledande skeendena var allt tyst. Staden var täckt av ett sex meter djupt ask- och pimpstenslager. Av de 20000 invånarna hade 2000 gått en obarmhärtig död till mötes.

I detta tillstånd glömdes staden för att först 1748, i och med visst intresse från stadsingenjören i Neapel, och sedemera Johann Joachim Winckelmanns ingripande 1756, i någon mening återupptäckas. Sedan Winckelmann mördats dröjde det ytterligare ett sekel innan utgrävningarna kunde återupptagas, nu enligt en vetenskaplig metodik som har stått sig ända in i våra dagar. Man fyllde senare även hålrummen med de sedan länge multnade människokropparna med gipsmassa som fick stelna, på vad sätt figurerna av de olyckliga offren kunde utställas till allmänt beskådande.

   Kåre Andersson