Arbetsgivare av i dag föresätter sig att motverka uppkomsten av förslitningsskador hos sina anställda, förnämligast genom uppmuntran till förebyggande åtgärder som gymnastik. Men det monotona arbetets största fara är risken för andligt förfall, eskalerande initiativlöshet och död - så uppmuntra till åtgärder häremot, du ädle. 25/5

När jag kopplar loss mitt iakttagande från tänkandet och bara varsnar känns allting så naturligt. Somliga som avslöjar mitt icketänkande i detta läge tror sig ha visat på något hos min person, något i en talande frekvens och att ha beslått mig med dumhet. Som om en rörelse skulle kunna sättas i mitt ställe - Nej, rörelse föreligger ibland; annars inte. Ni andra skall enbart ge för närvarande i vad jag höves genom stundens försorg. 25/5

Autodidakten lär sig lära. Univeritetsstuderanden lär sig bara att få. En samvetsgrann autodidakt ser snart fåendet i sin aktivitet, medan studenten utan vidare inbillar sig lärandet i sin. 25/5

Genom förnuft och orubbligt lugn ovan ett tillbörligt moraliskt förhållningssätt når man en plattform för upplevande. För att sedan komma vidare måste man dock låta lugnets orubblighet och förnuftets hegemoni brytas av beslutsamhetens vrede; visserligen bara av och till och i avpassade portioner, men alltjämt med nödvändighet. Jag beslutar mig för att uppleva, ty härigenom lever jag i tiden. 25/5

Hur skall man behandla andra så att deras erfarenhet härigenom överensstämmer med erfarenheter man själv hade velat ha gjort i gången tid? Att lyckas med en sådan sak är att fjärma sig från den gyllene regeln - på ett bra sätt. 27/5

Det är frapperande hur många ansträngda relationer som beror på att man tror att den andre tror att man tycker; och att den andre tror att man tror att vederbörande tycker, som man tror. Glöm det - så enkelt är det! Tiden befordrar din strävan därvidlag. 30/5

"Gud - Är i själva verket det enda du säkert aldrig skänker, kunskap och visshet?" Varandets förutsättningar utgör enda motpol till mitt subjekt. Hur ofta har jag inte försökt interpretera dess sort i det kommande? Allt utan några egentliga landvinningar, åtminstone vad rörande all tänkt och genomtänkt "Gudomlig avsikt". Visst går det om man slår sig till ro med blå dunster och fakultativa källor, eller om man tolkar en av hundratjugotusen vindpustar som ja fast den lika gärna skulle kunna betyda nej - eller ingetdera, bara för att man i anslutning därtill råkat tänka en tanke. Den "avsikt" jag finner bäst belägg för blir sålunda slutligen den som vill det logiska och ogrumlat naturlagsenliga, samt det därutöver fullständigt obundna och oförutsägbara, utom till någon liten visshet. 9/6

Om man tillräckligt lever sig in i begreppet allomfattande kärlek kan man gripas av ett slags rus. Så bedrägligt, ty nedanalyseras denna sort i sina beståndsdelar återstår intet mer än eufori, samt fullständig ansvarsfrihet, detta jämte diverse tillfälliga, slumpmässigt genomflyktade konkretioner som bärare för abstraktionen. Vi gör oss icke dessförinnan eller istället en slags utvidgad moderskänsla. Euforin kan ,observera kan, tvärtom upprätthållas oberoende av varje skadekomplikation eller otillbörlighet. Vad t.ex troende gör som säger sig älska människan men hata synden, är att kryssa mellan olika förhållningssätt enligt not och bokstav, varav estimerandet slätt är en. Det är f.ö vanligt att slika personer bisides den förmenta kärleken till världen, utan egentlig insikt i förhållandets natur, håller diverse egna, dunkla, oberoende motiv. Lidelse för världen som sådan, d.v.s fullständigt accepterande av dess visa villkor, väl att märka, inklusive ens egna oförfalskade känslor gentemot det och det, innebär däremot inget självbedrägeri, i det att man nu erkänner känslans betingande och tillåter sig varje ambivalens och känslokast. Världens "defekter" vördas i detsamma som målobjekt för den egna viljans raseri. Somliga vill hålla dylik ambivalens för ologisk. Egentligen är den tvärtom det enda goda alternativ som är subjektet förunt. Känslornas värld är i sig inte logisk, utan logiken något förnuftet påför i efterhand, då känslorna nivelleras samt länkas till betingande sammanhang samt olika betraktelsenivåer. Förskjuter man allt detta för blott en enda känsla; den allomfattande kärleken, har man medvetet eller omedvetet avhändat sig varje möjlighet till strävanstäkt. Viljan förestavas av motiv, vilka i sin tur alltid ledsagas av känsla, även, ja, kanske i ännu högre grad, då ett förhållningssätt säges emanera från förnuftets adel. Förnuftet ställer sina egna motiv under obruten överinsyn och uppmärker helt enkelt varje konflikt därutinnan för behandling över ytterligare en högre känslonivå. Den allomfattande kärleken däremot, är en drog, nutidsaktuellt liberal måhända, men inte en företeelse av godo. 10/6

Allting går att jämföra, men skillnaderna man därvid kommer i åtfordrande att beakta kan ju bli tämligen stora. 11/6

Buddhismen lär att man skall betrakta varje svåruthärdlig person som en lärare. Tanken har slagit mig, att den främste läraren är ens egen dumhet. En vis man ser möjligheter även i de begränsningar som med nödvändighet kringränner hans vara. 13/6

Upplevde en man det som kränkande när de hedersbegrepp han växt upp med behavoristiskt lät sig beskrivas i termer av egennytta. Betyder orden så mycket för honom att en annan beskrivning tarvar en annan värld? 23/6

Konstigt att ordet "säkert" kan användas försvagande ifråga om visshet. "Han har säkert somnat på sin post", anger tro; "Han har somnat på sin post", anger visshet. Kanske beror detta bruk på att ordet "säkerhet" kan användas för gradbestämmande. 24/6